igår red jag på vanligt tränsbett (tredelat) efter önskemål från tränare frida, något som skulle visa sig vara ett utmärkt val. (jag var sjukt skeptisk efter onsdagens ridpass då johna hade någon form av personlighetsstörning.. han var rädd för allt, hoppade rätt upp i luften och skenade runt, runt i ridhuset).
vi började mjuka upp honom på volten, red öppna på den öppna delen av volten och travade på med rejäl inåtställning på den slutna delen, gjordes i båda varven. fortsatte med att vända in från volten (för att behålla ställning/böjning) och på medellinjen göra en halv framdelsvändning, gjordes i skritt och i båda varven. gjorde liknande övningar som förra veckan, ökningar i trav och skänkelvikning längs diagonalen med en volt i mitten under skänkelvikningarna på mitten av diagonalen. avslutade med att rida öppna längs långsidan med en volt på mitten av långsidan för att sedan fortsätta i öppna den avslutande delen av långsidan. travade av honom på volten med något längre tygel men med fortsatt stöd för ytterhanden för att han skulle få chansen att söka sig ytterligare nedåt i formen.
som jag sa var jag oerhört skeptisk inför dagens pass. min framridning kändes inte som ett hallelulia moment direkt, han var tittig, stel och hård i munnen. jag var spänd, stark och hård i handen. ett pannkakepass var att vänta.. men ack så fel jag hade!
hela passet kan egentligen sammanfattas som så att när jag får ordning på mina hjälper, är tydlig och konsekvent i mina hjälper och behåller mitt lugn så går han fantastiskt bra! problemet i öppnan, framdelsvändningarna och skänkelvikningarna är att jag blir alldeles för stark i min innerhand och blir hängandes kvar i den (=bromsande effekt) istället för att vara helt lätt i den och jobba med ytterhjälperna som mothållande och ställa och böja honom mycket mer för innerskänkeln. glömmer bort att ytterskänkeln fungerar som mothållande, vilket resulterar i att bakdelen ofta går före eller skjuter ut sig. måste också använda min innerskänkel mycket, mycket mer för att undvika att fastna i innerhanden. jag måste också våga "spänna fjädern", framförallt i ökningarna (så att han sätter bakdelen inunder sig). ha honom ställd, samla ihop traven för att sedan explodera ut i en ökad trav. men när jag fick ordning på mina hjälper flyttade han jättefint, gjorde riktigt bra ökningar (jag blev helt förvånad, "vad-hände känslan" fick jag uppleva) och trampade med framdelen medan bakdelen vände runt i framdelsvändningarna (jag kände verkligen att han stod på stället och trampade). han hade mycket bättre aktivitet genom hela passet idag också, inte sådär såsig och slö som han kan bli emellanåt. så häftig känsla det blev när allt stämde och han gick så bra! även formen blev mycket rundare och lägre allteftersom passet fortlöpte, i slutet gick han i sin bästa form någonsin! fridas avslutande kommentar: "det är ju en riktigt fin dressyrhäst du har där, så kul att det gick så bra idag! ni har gjort väldiga framsteg på bara en vecka. du rider verkligen med huvudet, du vet vilka hjälper du ska göra och varför du gör dom". känsliga jag fick nästan tårar i ögonen. fina, bästa, underbara johna! åh vad jag får lära mig mycket av honom, min kloka gamla gubbe. som ni förstår är jag sjukt nöjd, nu ska vi jobba vidare med att bli ytterligare stabilare i formen och att jag hela tiden har honom mellan skänkel och hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar